Coronapandemin har gått hårt åt social- och hälsovårdens anställda. I vardagsslitet får man inte glömma hur man själv ska orka.
Första coronavåren var det brist på skyddsutrustning. Nya anvisningar dök upp varje dag. Det praktiska krävde energi.
Förra hösten steg känslorna kanske till ytan, besvikelse och trötthet slog till – pandemin bara fortsatte. På vintern blev man håglös. Fortfarande är det seglivade viruset kvar.
Kampen mot corona har varit ny och ovan för alla, men särskild anpassningsförmåga har de olika skedena krävt i social- och hälsovården.
Coronakrisen har berört en enormt stor grupp yrkesutövare.
I Finland har vi rutiner för hur yrkesutövare stöds psykiskt vid en plötslig katastrof som en svår trafikolycka, men en utdragen kris som den här är ny och har berört en enormt stor grupp yrkesutövare.
”Enhetlig praxis finns inte. Fältet har säkert olika erfarenheter av den hjälp man fått. När krisen en dag tar slut borde det finns klara riktlinjer för hur man hjälper anställda”, säger Soili Poijula, psykolog och traumapsykoterapeut.
Coronaviruset rumsterade också om i Poijulas arbete. I vanliga fall utbildar hon folk i olika delar av Finland, men nu ställdes närundervisningen in. Hon följde intensivt med vad som hände i internationell forskning och hur hjälpare fick hjälp.
Hjälp till dem som hjälper har framför allt USA forskat i och utvecklat. I Finland har man i stället satsat allt på att klara det praktiska. Poijula tycker det är deprimerande att Finland ligger så mycket efter andra länder i fråga om psykiskt stöd till dem som hjälper.
Utländsk forskning har riktat in sig på resiliens eller förmåga att klara svårigheter. Hon lyfter till exempel fram en färsk forskningsartikel som visar att läkarnas resiliens är högre än andra anställdas, men då läkare upplever mycket som upprör och belastar dem är utbrändhet ändå vanligt. Därför rekommenderas resiliensträning genom hela arbetslivet, vilket bland annat handlar om att tillgodose grundbehov, som att äta, sova och röra på sig tillräckligt. Senare i karriären lär man sig bland annat konflikthantering.
I många länder får vårdare resiliensutbildning, men inte i Finland. Här är polisen föregångare och har haft pilotprojekt för hela personalen.
Unga och lägre chefer. Det är de två grupper som pandemin enligt Poijula har belastat extra mycket. Lägre förmäns arbetsbörda ökade avsevärt när situationen förändrades. Dessutom har det krävts större ledarförmåga än tidigare.
”Lägre chefer har inte fått effektivt stöd. Ledning och mellanchefer befinner sig ofta långt från vardagligt patientarbete. En annan utsatt grupp är de unga. I början av arbetslivet är de mest sårbara också i normala fall.”
Poijula betonar vikten av introduktion, att få lära sig hur saker görs: en erfaren person visar hur man behärskar arbetet, håller pauser och går på lunch. Det kan ha stor betydelse för hur en ung person orkar. Vårdare är människor, inte maskiner!
Tyvärr är det enligt Poijula vanligt att den som är slutkörd sjukskrivs, utan övrigt stöd. Det hjälper en inte att orka utan sjukförklarar bara personen.
Kamratstöd är till stor hjälp. Det visar det brittiska Blue Lights-projektet, en stridsparsmodell för mentalt stöd och ökad resiliens för par i främsta ledet. Modellen utvecklades redan under ebolakrisen och tanken är att ”medkämpen” ska märka när den andras stress ökar och då agera.
”Tröskeln för hjälpare i första linjen att söka hjälp är hög, visar forskning, så om man söker hjälp och blir besviken är det illa.”
Enligt en brittisk undersökning upplever 90 procent av hjälparna i frontlinjen i något skede sviktande mental hälsa.
”Grundtanken är att man redan under studietiden borde känna till sin egen resiliens och notera tecken på stress, så att hälsotillståndet inte försämras för mycket. En frisk människa har mest positiva känslor, vilket ger själslig flexibilitet”, påminner Poijula.
Corona är en ny form av belastning som kan göra också erfarna arbetstagare trötta.
Stressreaktionerna är allt från lindriga till kraftiga. Varar de länge kan man bli sjuk.
Konkreta tecken är bland annat sömnsvårigheter, ändrad aptit och koncentrationsförmåga.
Hur man orkar beror på den totala stressmängden, på jobbet och hemma. En ny stressfaktor som corona, kan trötta ut vem som helst. Många har varit rädda att bära viruset antingen från jobbet hem eller tvärtom.
Det är viktigt att tala om rädsla.
”Men att hitta någon att tala om dödsskräck med kan vara svårt”, säger Poijula.
Att älta och grubbla för mycket kan förvärra situationen. Ständig beredskap är illa för kroppen. Ångest bottnar i att kroppen förbereder sig för kamp och går på övervarv. Man kan medvetet försöka lugna kroppen med mindfulness, avslappning eller genom att föreställa sig en egen trygg plats.
”Vår trygghetskänsla inverkar mycket på hur vi reagerar på stress. Grundtrygghet byggs upp med tidig anknytning, men påverkas också av andra relationer och kollegers stöd. Man klarar till exempel förlust och sorg bättre om grundtrygghetskänslan är stark.”
I svåra situationer kan man försöka koppla av med sådant som man vet att får en att må bra, som motion eller närhet.
Många vårdare har livet igenom tagit hand om andra och sådant minskar stress, men man får inte glömma sig själv trots att en arbetsgemenskap där man tar hand om varandra fungerar som stressbuffert.
”Många försummar sig själva, men senast nu när undantagstillståndet fortsätter kan man inte bara tänka på andra. Man måste också ta hand om sig själv.”
