Det kändes härligt att sådant haft betydelse. Och ett särskilt privilegium var det att få höra det. Samtidigt förstod jag att de många jularna på jobbet inte hade lämnat sådana spår som jag hade föreställt mig. De där julhelgerna då jag fick dubbel lön, men emellanåt fick gå ut i sköljrummet och gråta av saknad, när mitt eget barn firade jul och jag hjälpte nya liv till världen. Små människor som man fick klä i tomteluva och röd sparkdräkt i frotté under julaftonens arbetsskift i förlossningssalen.
Det är hjärtskärande att läsa att ett barn önskar sig sådant i julklapp som är nödvändigt.
Via de egna barnen har det uppstått ett behov att fungera som en god fé också för okända barn och unga. Det är hjärtskärande att läsa önskemål på julgransinsamlingarnas önskelistor, där barn önskar sådant som man själv betraktar som självklart – och inte något man önskar i julklapp.
När jag var sex år gammal önskade jag stetoskop och ritblock av julgubben, men i den finska välfärdsstaten år 2025 önskar någon i samma ålder trosor eller ytterrock. Inte de senaste modeleksakerna utan sådant som är nödvändigt.
Varje år vill jag köpa en julklapp att donera, med något som ett barn inte ens vågar önska. I fjol läste jag i Helsingin Sanomat att tonårspojkar är den grupp som får minst gåvor. Mitt hjärta brast, för jag har en ung man i samma ålder hemma. Jag gick till ett varuhus i Borgå och frågade expediten vad en tonårspojke allra mest önskar sig. Dofter, löd svaret. Då hjälpte jag socialförvaltningen med några paket.
Magi kan spridas på många sätt kring jul, både på jobbet och fritiden. Jag utmanar dig att göra små under i jul och lovar att inget känns bättre än sådan julglädje som man bereder någon annan.
