Som avdelningsskötare intervjuade jag sommaren 2015 barnmorskor och barnmorskestuderande som sökt sommarjobb och hörde då för första gången i arbetslivet hur gränser dras. De jag intervjuade frågade både om veckoslutsarbete, antal nattjourer och möjligheter att påverka det egna arbetet. Jag slogs av häpnad. Min första tanke var WAU.
En mopedkille från Tusby synliggjorde pyrande ilska under ytan.
Jag tänkte att med den här generationen blir fackföreningsrörelsen förhoppningsvis obehövlig. De kan säga ”det går inte”.
En mopedkille från Tusby synliggjorde förra månaden pyrande ilska under ytan. På nätet skrev vuxna människor, att det var synd att moppepojken inte dog. Jag följde den offentliga diskussionen och blev väldigt upprörd, för jag är själv mamma till en pojke med moped.
Jag försvarar inte att man bryter mot lagen, men vuxnas helt ohämmade ilska mot ungdomar fick mig att må illa. Vad är det med oss boomers? Förstår vi inte ens att skämmas över det vi blivit?
Uppgiften för oss i de äldre generationerna är att överlämna världen – och arbetslivet – till nya generationer i bättre skick än när vi tog över. Vi har fått åtta timmars arbetsdag, fem dagars vecka och mycket annat, som våra föräldrar har kämpat sig till för oss.
Det minsta vi kan ge ungdomarna är respekt och uppskattning. De har ärvt enorma utmaningar av oss. Världen omkring oss brinner och försörjningskvoten pressar på. Vi ska faktiskt inte öka deras börda genom att i kafferummet inte ens idas hälsa på nykomlingarna.
Kan de unga lyckas? Naturligtvis kan de det. De gör det med sin blotta närvaro. Ruskar om äldre generationers dammiga attityder och tankar.
Enligt Institutet för hälsa och välfärd väntar sig ungdomar alldeles vanliga saker av arbetet. Att det är betydelsefullt, att det ska ge dem möjligheter att lära och växa. De unga önskar sig en arbetsplats där de kan känna sig uppskattade. Det är väl inga orimliga önskemål?
