Jag hoppas att var och en efter ett långt arbetsliv får en sådan pension, att ingen behöver arbeta om den nu inte själv vill. Inte för att det inte går att leva på pensionen, skriver Millariikka Rytkönen.
För 37 år sedan, när jag var 13 år gammal, började jag lönearbeta i ett kålland. Året därpå arbetade jag redan året runt under veckoslut i en matbutik.
Arbetslös har jag bara varit tre månader under 90-talets recession, när jag blivit färdig närvårdare. Mammaledig har jag varit två gånger i ett halvår.
Alla andra tider under mitt vuxna liv har jag arbetat. Ibland känns det som om jag inte gjort annat än jobbat. Trots det har jag aldrig aktivt tänkt på när jag får gå i pension.
När jag fick vara med på förlossningsavdelningens första legendariska fest som nybliven barnmorska firade vi att min kollega Maila gick i pension 58 år gammal. Då var jag 26 år och får medge att jag tyckte Maila var urgammal. Som ung kändes allt som gällde åldrande så avlägset.
Nu när jag är 50 känns tanken att gå i pension fortfarande avlägsen. Till min målsatta pensionsålder är det mer än 17 år, men jag hoppas vara arbetsför längre än så. Jag drömmer inte om att få gå i pension, utan om ett liv med meningsfull sysselsättning också som äldre. Ännu mer drömmer jag om ett sådant arbetsliv, där jag fortfarande orkar jobba i högre ålder.
Också tilltro till pensionssystemet ger mig lugn.
För många år sedan läste jag Francesc Miralles ja Héctor Garcíans bok Ikigai och blev förtjust i japanernas tankar kring pensionering. Enligt boken tycker japanerna att meningen med livet, ikigai, är så viktig, att man i deras kultar inte har samma begrepp för pensionering som hos oss. När jag i våras besökte Kyoto och Tokyo lade jag märke till hur god fysisk kondition äldre japaner har och började tänka på boken.
För mig har arbetsgemenskaperna alltid varit särskilt viktiga. Det är kanske därför jag fortfarande inte aktivt tänker på att få slippa dem.
Också tilltro till pensionssystemet ger mig lugn. På grund av arbetsrollen får jag vara med i förvaltningen för Keva, Finlands största arbetspensionsförsäkrare. Nyligen genomgick jag också den utbildning för arbetspensionsbolagens förvaltningsmedlemmar som Tela och Tammerfors universitet ordnade. Det har gett perspektiv och ökat tilltron till det finska pensionssystemet ytterligare.
Men ska vi vara riktigt ärliga så drömmer jag om ett liv, där väckarklocka inte behövs. Och om bara en önskan går i uppfyllelse, så hoppas jag att var och en efter ett långt arbetsliv får en sådan pension, att ingen behöver arbeta om den nu inte själv vill.
Inte för att det inte går att leva på pensionen.
