I midsommarhelgen i år vaknade jag till nyheten att USA hade attackerat tre kärnkraftsanläggningar i Iran. På drygt tjugo år har spädbarnet blivit vuxet, och nu sov hon med sin partner i bastukammaren.
Vad är det för verklighet de vaknar till, undrade jag än en gång.
Vi behöver varandra i den skrämmande tid vi upplever.
Mitt i smärtan och rädslan i vår värld har jag stark tilltro till människors förmåga att förändra världen. Vi tehyiter gör det konkret, varenda dag. En patient och en kund åt gången. Vi möter människor, ser dem i ögonen, ser allt som förtjänar att bli sett. Ibland sådant som alltför många vill vända bort blicken inför.
Vi vårdar, rehabiliterar och uppfostrar. Vi är förändringen i vardagen, i livet och till slut i hela världen.
Vi behöver varandra i den här skrämmande tiden. Du är den som är närvarande också då andra inte är det. Det har verkligen betydelse, och det är något jag vill att vi ska bevara i den här världen – det finländska välfärdssamhället och din plats i det.
Hur det är med min rädsla? Hur ser den värld egentligen ut som jag födde mitt barn till för nästan ett kvarts sekel sedan?
Det är en värld, där också hon vill göra livet lättare för andra, för hennes val av yrkesområde blev detsamma som för oss tehyiter. Det känns extra bra.
Världen förändras. En människa åt gången, och du åstadkommer förändring. Tack för att du gör det.
