Jag önskar att vårt välfärdssamhälle inte slås sönder. Mer än något annat önskar jag att Finland inte med politiska åtgärder ska få knäcka dem som har det allra sämst ställt.
Jag önskar att inkomstbeskattningen för välavlönade inte sänks, samtidigt som man skär ned på service för personer med funktionsnedsättning och i hemvård. Jag önskar att inhemska och utländska placeringsfonder, arbetspensionsföretag och allmännyttiga företag såsom fackföreningar inte ska få sina dividendinkomster skattefritt, utan att till exempel Tehy ska betala skatt på intäkter av sin placeringsverksamhet. Jag önskar att de miljardbelopp som årligen betalas i företagsstöd ur statens kassa granskas kritiskt och att man täpper till kryphålen i beskattningen för onoterade företag.
Jag önskar att det bara är en ond dröm att grundtryggheten har försvagats till följd av regeringen Orpos socialskyddsnedskärningar – i synnerhet för arbetslösa barnfamiljer.
När jag som barn skrev i vänböcker svarade jag, att jag mest av allt var rädd för krig. I dag, mitt i de globala omvälvningarna, är jag mest rädd för att vi ska förlora hoppet. Jag är rädd att vi inte längre ska kunna hoppas.
Lyckligtvis vekar min rädsla obefogad, för Finland är åttonde året i rad världens lyckligaste land. Här i vårt fina, demokratiska land kan vi sist och slutligen ändå påverka hur saker sköts och får alltid välja landets nya beslutsfattare i statens ledning och ansvariga till exempel i fackföreningar.
Jag märkte att jag funderade över era tusen önskemål medan jag värmde bastun. Jag såg hur lågorna dansade över klabbarna. Till slut satte jag mig överst på laven, kastade bad och kurade ihop mig under den hetaste värmevågen, men rätade sedan på mig efter en stund.
Badet gjorde mig lugn och påminde, att så länge vi orkar hoppas orkar vi också agera. Och när vi gör det tillsammans växer en gemensam verklighet till slut fram ur våra förhoppningar.
